Ursäkta, jag ska ta bort texten, sitter i skolan och skriver en text som ska lämnas in till tidningen imorgon på Sv f. ;P sorry, ska ta bort! Måste fortsätta med den hemma...

Då vågade jag

Det var varmt ute, fåglarna kvittrade och gräset började bli grönt. Medan jag gick barfota i på de varma stenarna på vägen sjöng jag på Idas sommarvisa. Jag var så glad över att sommaren äntligen snart var här. Mitt hår var nästan lika gult som solen. Mina ögon glittrade och var dessutom lika mörkblåa som vattnet i en sjö. Allt jag kunde tänka på just nu var att jag äntligen skulle få träffa min pojkvän David snart. Han har varit i Turkiet i två veckor. David bor inte alls långt ifrån mig, ca 1 km ifrån.

När jag kom fram till en korsning några minuter senare stannade jag, helt plötsligt blev allt tyst. Jag kände en vind, den tog tag i mig ganska rejält. Jag tittade åt höger, där kom en bil så otroligt fort att jag nästan inte hann att blinka så hade den åkt förbi. Jag tittade snabbt åt vänster. Där gick David och tittade på mig med en hjälplös blick. Han skrek, men jag kunde inte riktigt förstå vad han skrek, för sen blev allt bara svart...

-Amanda!? Hallå? Mamma är här, jag lovar! Snälla vakna!

-Va? Vart är jag? Vart är David? svarade jag lite stressad.

-Jag är ledsen, men lugna dig nu gumman svarade hennes mamma tyst.

Det var nu jag kände paniken, den här riktigt läskiga känslan som verkligen fick mig att vilja dö här och nu. Jag började gråta, vad menade hon? Var han död? Var han svårt skadad? Eller vad menade mamma?

Jag somnade om, jag var så fruktansvärt trött efter att gråtit flera timmar. Jag kunde inte tro att det var sant! Min älskade David borta för alltid. Alltid.